dag två.
♥ Dag 2 – Min första kärlek.
oj oj oj.
Jag tror,men inte riktigt säker.
Men jag tror de ändå måste vara Nick Meurling.
han som jag inte delade allt för många veckor/månader med.
Han som jag inte träffar allt för ofta.
inte ofta alls.
Han som jag en gång älskat med hela mitt hjärta.
Men som nu bara är en vän.
en riktigt bra vän.
Ni kanske vill veta hur? hur allt hände?
jag tänker skriva de ändå bara för att få en såndär obehaglig flashback.
*** Jag var på Öland med nära och kära.
Med andra ord var jag där med familjen och mormor och morfar.
Mormor och morfar stack hem efter några dagar och vi var kvar.
Jag tror vi hade plats 68 på köpingsvik´s camping.
Jag hade aldrig haft så tråkigt som jag hade de då på Öland aldrig.
Men de vara de inte så länge.
Mamma och pappa blev med "kompis" med Sofie (nicks släkting)
dom blev i alla fall kompis med hennes föräldrar
& hon och nick umgicks.
Och i flera dagar hade jag suttit i husvagnen och sitt dom springa runt på campingen
och haft jätte kul.
självklar blev jag avundsjuk på Sofie trodde dom var tillsammans eller något.
Men i alla fall.
När mamma & pappa blev kompis med hennes päron så gick vi till deras husvagn och snackade lite.
Och helt plötsligt kom dom där två figurerna in.
& jag blev jätte bra kompis med dom båda två.
kommer ihåg att vi spelade fotboll tills vi råkade sparka bollen på ett tält..
de slutade inte så där jätte lyckat men de gjorde inget.
med två nya vänner så trivdes jag grymt bra.
Dagen efter trampade vi sån där trampbåt.
riktigt skoj, jag och nick höll på hela tiden och mja..
han skulle också åka hem den dagen.
Men efter flera tusen kramar så åkte han.
jag saknade honom något fruktansvärt.
Men sms:ade och pratade i telefon med honom nästan varje dag.
Alla där hemma undrade vem "den mystiska" pojken var.
Efter en månad blev vi tillsammans och jag var lycklig..
riktigt lycklig.
detta hände för fem år sedan nu.
tiden går fruktansvärt fort.
jag har inte träffat honom på ett år nu.
men vi håller ändå kontakten.
Från den gången vi träffades så har de gått upp och ner för oss.
Och för oss båda två.
Men han har troligtvis hittat flickan i sitt liv nu.
Och jag kan inte va något annat än riktigt glad för hans skull! ***
lång text? jo jag håller med!
oj oj oj.
Jag tror,men inte riktigt säker.
Men jag tror de ändå måste vara Nick Meurling.
han som jag inte delade allt för många veckor/månader med.
Han som jag inte träffar allt för ofta.
inte ofta alls.
Han som jag en gång älskat med hela mitt hjärta.
Men som nu bara är en vän.
en riktigt bra vän.
Ni kanske vill veta hur? hur allt hände?
jag tänker skriva de ändå bara för att få en såndär obehaglig flashback.
*** Jag var på Öland med nära och kära.
Med andra ord var jag där med familjen och mormor och morfar.
Mormor och morfar stack hem efter några dagar och vi var kvar.
Jag tror vi hade plats 68 på köpingsvik´s camping.
Jag hade aldrig haft så tråkigt som jag hade de då på Öland aldrig.
Men de vara de inte så länge.
Mamma och pappa blev med "kompis" med Sofie (nicks släkting)
dom blev i alla fall kompis med hennes föräldrar
& hon och nick umgicks.
Och i flera dagar hade jag suttit i husvagnen och sitt dom springa runt på campingen
och haft jätte kul.
självklar blev jag avundsjuk på Sofie trodde dom var tillsammans eller något.
Men i alla fall.
När mamma & pappa blev kompis med hennes päron så gick vi till deras husvagn och snackade lite.
Och helt plötsligt kom dom där två figurerna in.
& jag blev jätte bra kompis med dom båda två.
kommer ihåg att vi spelade fotboll tills vi råkade sparka bollen på ett tält..
de slutade inte så där jätte lyckat men de gjorde inget.
med två nya vänner så trivdes jag grymt bra.
Dagen efter trampade vi sån där trampbåt.
riktigt skoj, jag och nick höll på hela tiden och mja..
han skulle också åka hem den dagen.
Men efter flera tusen kramar så åkte han.
jag saknade honom något fruktansvärt.
Men sms:ade och pratade i telefon med honom nästan varje dag.
Alla där hemma undrade vem "den mystiska" pojken var.
Efter en månad blev vi tillsammans och jag var lycklig..
riktigt lycklig.
detta hände för fem år sedan nu.
tiden går fruktansvärt fort.
jag har inte träffat honom på ett år nu.
men vi håller ändå kontakten.
Från den gången vi träffades så har de gått upp och ner för oss.
Och för oss båda två.
Men han har troligtvis hittat flickan i sitt liv nu.
Och jag kan inte va något annat än riktigt glad för hans skull! ***
lång text? jo jag håller med!
Trackback
