Josefine - hey eyyy, hey hey

Ofta är jag rädd för att gå och lägga mig, för att jag vet att jag kommer få vakna upp ensam.

Det handlar om att ta sig upp från botten ända upp till toppen.

Visste ni att ända sen jag var liten har jag varit överviktig, haft dom där extra kilona.
Fått köpa dom där storlekarna större än dom andra i min ålder har köpt.
Fått blunda när jag gått förbi en spegel, ställt mig på vågen och tänkt :
"nej men mina kläder väger ju minst 5 kg, så de måste jag ju räkna bort dom.."

Idag gymmar jag fyra till fem dagar i veckan, äter lika lite som en som går på lågstadiet och drömmer om den där perfekta kroppen som jag har som mål i huvudet.
Jag peppar mig själv och påminner mig ständigt om att så länge jag vill så kan jag.
Och jag vill och jag kan och framför allt så ska jag.

Det är inte det att jag själv har valt att vara den där överviktiga tjejen med extra kilona.
Nej, det är inget man direkt väljer.
Att växa upp i en familj och släkt som har de i generna är inte de lättaste och speciellt inte när man själv får dom där ”negativa” generna.
Jag avskyr mat men godis och kakor är det bästa jag vet, fast sen är de ju den där Coca-Cola, kebaben, kycklingen osv som hjälper mig på traven att hamna där jag ”har varit”.
Juste sen får jag ju inte glömma den där förbaskade alkoholen som har tagit över mina helger, som ger mig en massvis med onödiga kalorier på köpet och minnesluckor till tusen.

Det handlar om att motivera sig själv, att hitta ett sätt att få igång sig själv.
Att varje kväll innan man går och lägger sig tänka :
” imorgon ska jag börja om på nytt, ska sluta äta skräpmat, börja röra mig och få igång mig själv!”
Nej, alltså nej bara nej, det hjälper inte!
Tro mig, FYRA år har jag testat med det där och nej! Inte förrens September förra året tror jag de va (!?) så skrev jag in mig på ett gym.
Det bästa jag någonsin gjort!
Visst, det är dyrt, speciellt när man också bor en bra bit där ifrån och måste lägga pengar på att ta sig till och från, men det är värt det, värt vart ända litet öre!

Jag skrev in mig där och hade bara viljan, motivationen och orken låg på noll.
Men viljan tog över och jag åkte dit flera gånger och fick igång både viljan, orken och motivationen.
Nu klarar jag knappt av tre dagar utan att få åka till gymmet, spendera några timmar där och åka där ifrån med svetten rinnande.

Det är det, det där lilla som behövs, viljan.
Den tar över och hjälper en att komma längre än vad man själv hade kunnat förställa sig!
Så länge du har viljan har du den bästa början.

Det gäller att drömma, våga, göra och förverkla.

Do it with love ♥

 

bilder @ we♥it